Och lite dans från Eric Saade och Sean Banan. Väldigt kort, eftersom jag "dansade" bredvid och bara ville föreviga lite diskret. 

Här är Dead by Aprils instrumentlösa framträdande på efterfesten. Jag ger er, Mystery!

Det är svårt att återge allt fantastiskt som ägde rum mellan 00-05.30. Speciellt eftersom jag knappt tagit några foton och definitivt inte sprungit och bara HEJ KAN VI TA BILD. Jag ville bara njuta av att ha kul, att dansa bredvid en Eurovisiontrea och en Banan och att äta buffé med gammal kändiscrush. Så, därför ska jag försöka återge det viktigaste i punktform - och sätta plus. Här är (delar av) efterfesten 2012:

Finaldagen var en stressig, men fantastisk, historia. Jag gick upp tidigt, skrev artiklar och mailade kändisar för fulla muggar och därefter smet jag till eftermiddagens genrep. Vid klockan två var Globen knökfullt och jag satt och livetwittrade för Poplight, på stolen bakom Josefine Crafoord (se hennes ryggtavla nedan, haha). Det är också från det de första tre bilderna är hämtade. För nej, jag hade något lite glittrigare på mig under kvällens stora spektakel (dock var mitt rum fortfarande lika fabulöst städat). 

Efter genrepet smet jag hem två timmar för att fortsätta skriva artiklar och fixa till mig lite inför kvällen. Det var fruktansvärt onödigt, för vädret besvarade mina ansträngningar genom att öppna himlen och låta allt glömt regn forsa ner. Jag var alltså superfin hela kvällen sen. Men men! På plats rusade jag upp i pressrummet, sprang in i Malin Collin och Zandra Lundberg (det här med att jag tycker att det är mer fantastiskt att träffa dem än typ Loreen och Danny kan vi prata om en annan dag) och därefter Markus Larsson. Dog lite till. Hittade mitt Poplight-gäng och bestämde upplägg för presskonferensen direkt efter sändningen. Eftersom jag hade biljett till finalen (efter mitt juryarbete) smet jag ner i arenan för att kolla på sändningen medan resten av pressfolket satt kvar och kollade storbildsskärm. 

På väg till min plats träffade jag Håkan Juholt. Eller tja, där var supermånga kändisar som skulle ner till parketten men kände att Annie Lööf och gänget inte intresserade mig. Håkan Juholt, däremot, han verkar mysig. Så vi tog en bild, först genom att jag själv riktade kameran. Den blev inte så fin. Så frågade en dam om hon skulle hjälpa till och bilden blev tusen gånger bättre. Tack Juholts kulbo! I arenan satt jag med mina fantastiska jurykollegor, instoppad mellan journalisten Nina Andrén och före detta Mello-körartisten Carl Björkell. Det var helt galet, för trots att jag varit på alla genrep kan publiktrycket inte jämföras. Hela arenan stod upp, skrek och klappade i takt så fort Sarah Dawn Finer börjat säga Loreen. Sinnessjukt.

Efter sändningen var det presskonferens. Och det var helt galet! Green room var mitt i arenan i år och tusen tjejer stod runt halvväggarna för att få en skymt av sina favoriter. Det var en så sjuk känsla av att helt plötsligt kunna sträcka fram sitt presspass och få kliva förbi dem, in i det eftertraktade green room. Jag brukade ju vara en av dem, en gång. I alla fall, jag intervjuade snabbt Thorsten Flinck, Björn Ranelid och Sara Li, Christer Björkman och så Danny. Fina, ledsna Danny. Jag hörde vad andra frågade honom och det var typ "Hur besviken är du nu?" och "Kan du sjunga lite på Euphoria?". Alltså. Inte okej. Så jag försökte vända till det positiva och nämnde att han fått en halv miljon röster, att Björkman tidigare sa till mig att hans hjärta blödde för Danny och så frågade jag om han fått några fina stöd-sms eller så. Han pratade med mig ganska länge, kanske för att jag inte försökte suga ut citat som skulle framställa honom som någon annan än han är. Danny har känslorna på utsidan ibland och jag tycker att man har rätt att vara besviken. Självklart förstår jag att det är en del av kvällstidningarnas anda att skriva "Här flyr Danny efter Loreens seger" när han gick ut lugnt. Men jag vill skriva som det är. 

Efter presskonferensen i green room, där Thorstens sambo tog bild på oss, där Björn Ranelid sa att jag var så himla glad att han ville krama mig (och kramade mig, hej mirakel) och Christer Björkman pratade skumpa med mig, begav vi oss till pressrummet för att sno ihop någon artikel innan efterfesten. Jag hade inte min dator med mig, så skrev en Danny-artikel via mobilen på väg till festen. Och festen, kära vänner, får ett eget inlägg alldeles strax! Tills dess: njut av dessa lördagsbilder, från genrep och final. 

På fredagen blev det kaos. Jag gick upp klockan sex, pluggade inför seminarium som skulle pågå 09-12, åkte taxi från skolan 12.15 till MTG-huset på Söder och sände radio 13-15 med Cissi Wallin. Efter mitt besök i etern sov jag en timme. På riktigt. En timmes powernap och därefter kalas i Globen igen. Genrep med publik stod på schemat, vilket innebar att jag och mina Poplightare satt i arenan och liveuppdaterade under repetitionerna. Jag twittrade konstant från Poplights konto, bland annat. Efter blev det publikundersökning. Jag stoppade cirka 200 personer utanför A-läktarens utgångar och frågade vilket bidrag som var deras favorit. Under tiden hade jag lyckats hitta underbara Emma och Annika från Hässleholm (eller tja, de hittade mig om vi ska vara på det ärliga humöret), så de tittade på när jag rusade runt som en dåre med blocket i handen. Efter det stannade vi i Globen till stängningen vid halv tolv och skrev redaktionens recensioner och publikundersökningen sammanställdes med QX-Schlagerprofilerna och Melodifestivalklubben, som gjort samma undersökning på andra ställen/utgångar i arenan. 

Fredagen var ganska lugn och jag kom hem vid tolvsnåret - och däckade i säng. Drömde väl något rosa om Thorsten Flinck sen? 

Ett urval trevliga bilder från fredagen och min kamera: 

Ett par torsdagsbilder till! De här har Poplights fantastiska fotograf Jenny Staaf fotograferat och föreställer, tja, mig. Linda-Marie på presskonferens, i pressrum och på välkomstfest. Tack Jenny!

Välkomstfesten i torsdags var fabulös. Jag fick skjuts hem i en taxi, mellan Dannys repetition och välkomstfesten, av Expressens Malin Collin så redan där kändes väl kvällen extremt lyckad? Efter världens snabbaste ombyte mötte jag upp mina kära Poplight-medarbetare vid Slussen och begav oss till Stadshuset. Redan vid insläppet mötte vi Molly Sandén och David Lindgren - och mellan snittar och efterrättsbufféer hann jag springa på i princip alla finalister utom Danny och Thorsten, som skippade både välkomst- och efterfesten. Jag åt efterrätt med Björn Ranelid, pratade Valborgsminnen med Top Cats-sångaren Jon och lärde känna SVTs fantastiska Mellowebb-reportrar Gustav och Mirja. 

Här kommer mina fantastiska mobilfoton från mat-, efterrätt- och godisbufféerna samt på när vi satt och åt med Björn Ranelid. I bakgrunden på bilden när SVT-Mirja håller upp sina efterrätter skymtas också Ted Ström, textförfattaren till Thorstens bidrag.

Det här kan vara det mest nakna jag gjort. Alltså, att publicera ljudfilen från en intervju man gjort är en sak. Att publicera ljudfilen från en intervju man gjort med Thorsten Flinck, som dessutom är ens första intervjuobjekt på ens första presskonferens på Melodifestivalen, det är en annan sak. Men nu gör jag det. Ja, jag vet att jag fnissar. Ja, jag vet att jag säger "aa, jag förstår" ett par gånger för mycket. Men här är den i alla fall. Thorsten säger att jag skriver poetiskt, Thorsten sjunger på engelska för mig, Thorsten skrattar med mig. 

Blev så himla glad när jag såg vad Eva skrivit i sin liveuppdatering från torsdagsrepet att jag printade det och råstirrade på under hela Dead by Aprils rep sen? Kunde inte fatta att det inte var bara min lilla hjärnan som hittat på det, utan att det faktiskt hänt osv. 

Torsdag och min premiär som schlagerreporter. Jag begav mig till Globen vid tolvsnåret, mötte upp redaktör-Eva och hämtade ut min pressbadge. MIN PRESSBADGE, MITT PRESSPASS! Ville väl mest kyssa det, dansa runt och göra upphopp hela vägen ut från den lilla röda presstugan på Globenområdet? Orkar inte hur det hade sett ut, men men. Vi promenerade in i Sveriges största golfboll (fatta glädjen att få den nådiga blicken av presskontrollanten som med tveksam blick kontrollerar passet och till slut låter en på lätta fötter sväva mot det heliga pressrummet?) och begav oss upp på andra våningen - och pressrummet.

Dagen började med presskonferens i green room med alla artister. Min första mission var tydlig, klar och planerad sen första stund: Thorsten Flinck. Jag röstade som en dåre i Andra chansen för att få chansen att träffa honom - och då skulle jag sannerligen inte banga intervjutillfälle. När jag kom fram i kön, på tur efter Aftonbladets Helena Trus, var jag inte nådigt nervös. Mina händer skakade sig kladdiga på det anteckningsblock jag höll i min hand när jag placerade telefonen på bordet och spelade in. Så fort Thorsten började prata med mig släppte allt. Han var så fantastisk som jag hoppats. Nej, fan, MER fantastisk än så. Jag vågade mig på att läsa upp en mening ur en recension jag skrivit om hans låt. "Det är mer än bara Thorstens fötter som är nakna i det här framträdandet", sa jag och fortsatte: "Vad tycker du om det?". Thorsten tystnade och tittade på mig och sa: "Är det någon på din tidning som skrivit det?". Jag vågade inte göra annat än att erkänna: "Hmm, alltså, ja, det är jag som har skrivit det...". Thorsten: "Det var väldigt vackert, nästan poetiskt. Du måste bevara det... Linda-Marie. Då kan det gå väldigt bra." Ungefär där självdog jag väl på stället? Herregud, ville bara gråta, lägga mig i fosterställning och vagga mig själv med orden "Thorsten Flinck tycker att du skriver poetiskt". 

Men det blev bättre. Jag frågade hur Jag reser mig igen skulle klara sig i Eurovision och Thorsten svarade att han nyss förberett en engelsk text. Sen började han sjunga för mig. På riktigt. För mig. Han sjöng "I stand up again, yes, I stand up agaaain" och journalister med filmkameror kom springande bakom mig för att ta del. Efter Thorsten intervjuade jag Björn Ranelid och Sara Li, Danny Saucedo och Gina Dirawi. Sen blev det repetitioner på scenen. Thorsten gick ut som tvåa och jag satte mig tillrätta på tredje parkettraden. Innan första refrängen i Jag reser mig igen ler Thorsten mot mitt håll - och sen sjunger han "I stand up again". Han fucking sjunger sin hittepåversion som han sjöng som svar till mig på fucking Globens scen. Alltså. Blev väl hals över huvud kär i den mannen just då? 

Dagen fortsatte med repetitioner från 13-21, med avbrott för presskonferenser och fikor. När jag skulle sticka, tidigare än mina Poplightkollegor för att hinna hem och byta om medan de hade ombyten med sig till välkomstfesten (jag har inte den rutinen, haha), så rusade jag upp för trappan i arenan - och springer rakt in i Markus Larsson. JA, DEN MARKUS LARSSON. Typ kändiscrushen i mitt liv? Han: "Men hejsan!" och kramar mig. Japp. Jag var i Markus famn i någon sekund, i en röd trappa på väg mot utgången A3, med en blinkande Danny Saucedo på scenen nedanför. Det var nog det bästa på hela veckan. Vi pratade lite och sen rusade jag mot pressrummet och han ner till parketten och sina kollegor. Jag hämtade min jacka och väska och på väg ut stöter jag på Expressens Malin Collin. Typ min favoritjournalist i hela världen? Hon frågar om jag också ska till välkomstfesten - och det ska jag ju. Så jag får åka taxi med henne! Fina människa. Dock skulle jag ju som sagt byta om, så hon lämnade mig vid mitt hem på Söder och sen möttes vi upp på le välkomstfest istället, där vi stod och pratade Valborgsminnen med Top Cats-Jon. Men den festen får ett eget inlägg senare!

Ett urval bilder från torsdagen. Fler kommer när jag får dem skickade från Poplights fotograf. Till exempel när jag intervjuar Thorsten Flinck. Det, ni!

Herregud. Jag menar, herregud. Vilken fantastisk helg det har varit! Jag har försökt skriva hela dagen, men det är alldeles för mycket och alldeles för stort och alldeles för ogrepbart fortfarande. Det är välkomstfester, efterfester, Eric Saadar, intervjuer med Flinck, Ranelid, Saucedo och fler, taxifärder med Expressens Malin Collin, gos med min favoritrecensent från Aftonbladet, genrep, publikundersökningar, nya vänner, dans i Annexet bredvid Sean Banan, Eric Saade och Gina Dirawi, parkettplats i Globen under finalen, presskonferenser, tusen nya röstmemon i telefonen som heter typ "Intervju Björkman 10/3", presspass som ska sparas för alltid och en fet jävla chans för livet att få göra det jag alltid drömt om och önskat mest - jobba med Melodifestivalen. 

Det har varit helt otroligt och helst av allt vill jag bara börja smälla upp bildbomber åt er. Bra? Bra. Dååååå kör vi! 

Herregud. Vet inte var i hela världen jag ska börja - så startar väl med att slänga upp ett par Poplightlänkar med artiklar jag skrivit. Under tiden: tömma kameran, posta YouTubeklipp och lida lite av posttraumatisk schlagersaknad. 

Intervju - Danny Saucedo efter finalen: "Jag kom inte hit för att komma tvåa"

Min intervju med Thorsten Flinck.

Herrrrregud, vilken vecka. Förutom heltidsstudier med två seminarium, extrajobb och personalfest med SF och två timmars radiosändning hos Cissi Wallin i Radio1 har jag ägnat all övrig tid åt att bevaka finalveckan - på plats i Globen. Jag har sprungit runt och intervjuat artister, liveuppdaterat Poplight under rep och presskonferenser, gjort publikundersökningar, åkt taxi med Expressenreportern Malin Collin till välkomstfesten (där jag åt efterrrätt med Björn Ranelid och pratade bästa Valborgsminnen med Top Cats-Jon), gosat med Aftonbladets Markus Larsson, levt på pressrums-korv, sovit cirka två timmar, fått livesång av Thorsten Flinck bara för mig, haft världens vackraste presspass kring min hals när jag rusat runt i Globens korridorer - och försökt njuta så mycket jag bara kunnat. 

Idag gäller sista genrepet 14-16, sen är det samling i pressrummet vid 19 för förberedelser inför livesändningen och efterföljande presskonferens och därefter: efterfest! Jag är så obeskrivligt lycklig att jag får vara en del av det här. Och än är det som sagt inte slut. Nu sitter jag och publicerar intervjuartiklar för fullt på Poplight, samtidigt som jag äter frukost och måste hoppa in i duschen soon för att sen sticka till Globen. Ni får supergärna läsa sånt jag publicerat hittills på Poplight här:

Intervju med Danny: "Det går väldigt bra på lördag"

Hahahahahahahahahahahaha. Herregud. Detta är alltså vad jag ägnar min lediga tid åt? Här har jag gjort en recap av startordningen i finalen - men jag har inte klippt ihop små stackars 30 sekundare från deltävlingarna. Nej, nej. Här sjunger jag en snutt av ALLA finalbidragen, i startordning, med STÄNGD mun. Vilken är er favorit? Finns det någon annan schlagerlåt ni vill höra i, öh, denna tveksamma och tvivelaktiga tappning? 

Alldeles nyss fick jag uppdelningen av arbetsuppgifter för Poplight under torsdag, fredag och lördag! Förutom att recensera, live-twittra och skriva artiklar ska jag intervjua ett flertal av artisterna (jag får välja vilka, herregud) samt programledarna, göra publikundersökningen samt vara nyhetssnok på välkomst- och efterfesten! Jag är så glad. Det här är det bästa jag läst! Jag ville så otroligt gärna hellre twittra än replogga/fota eftersom min dator inte orkar följa med så mycket och twittra görs med fördel via mobilen. 

Sen: jag ska få intervjua Thorsten Flinck. Herregud, mina fingrar rusar av glädje bara av att skriva det! Dock måste jag förbereda mig för det, mest mentalt. Annars kommer jag dö. Det hade varit tusen gånger lättare för mig att intervjua typ Lisa Miskovsky eller Molly Sandén, tror jag. Inte för att de inte är fabulösa och fantastiska - men jag får inte skakiga ben när jag hör deras musik. Att intervjua Thorsten blir en stor utmaning, och jag är supertaggad! 

Sen har jag inte önskat fler, men min förhoppning är att jag ska få intervjua Björn Ranelid och Sara Li med. Mest för att jag röstat på dem och gillar båda två mycket! Har ni några frågor ni vill att jag ska ställa till någon artist/programledare? KOMMENTERA!

Nya odds från Svenska Spel angående finalen:

Startordningen i Globen är förresten färdig. Såhär ser den ut!

1. Shout it out - David Lindgren

2. Jag reser mig igen - Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern

3. Mystery - Dead by April

4. Why start a fire - Lisa Miskovsky

5. Baby Doll - Top Cats

6. Euphoria - Loreen

7. Soldiers - Ulrik Munther

8. Mirakel – Björn Ranelid feat. Sara Li

9. Why am I crying - Molly Sandén

10. Amazing – Danny Saucedo

Jag förstår upplägget. Som alltid är i princip varannan låt uptempo och varannan ballad, för att göra det hela mer dynamiskt. Dessutom är det alltid en låt från Andra chansen som får startnummer två, eftersom det är ansett som det sämsta (ingen har vunnit Eurovision Song Contest med startnummer två) och dessutom brukar det vara en ballad. Det eftersom bidraget med startnummer ett alltid är uptempo som kickar igång tävlingen. Att man håller på Björn Ranelid till slutet är också logiskt, precis som att Danny är sist ut. Att Danny är sist ut istället för Loreen tror jag inte innebär att man hellre ser honom som vinnaren. Snarare är det så att bidraget med mest specialeffekter och avancerade scenattiraljer får gå ut sist. Jag tror att det är för att: a) folk stannar kvar i sofforna för att få se det igen och b) för att det tar längre tid att städa undan. 

Förra året var Danny först ut och Saade sist ut - remember glasburen? Det var 2011 års största effekt. I år är "Danny" åter först ut. Eller tja, typ Danny. David Lindgrens låt är i princip In the Club 2. Att Loreen har startnummer sex tror jag inte försvårar en vinst - Lena Ph hade det startnumret 2004 när hon vann hela spektaklet. Och om man läser läsarundersökningar som "Vem är din favorit i finalen?" på diverse kvällstidningar och dylikt har Loreen ensam ca 38% av rösterna - med Danny på kring 12%. Men - hans fans röstar aldrig en gång när de har chansen att rösta fler. Vilket de har på lördag. 

Jag kommer självklart att befinna mig på plats och liverapportera från Globen på lördag!

Den är här! Lokaltidningens schlagerglittriga artikel om lilla mig! Några kommentarer:

Jag pratar extremt mycket, vilket gör att jag blir extremt nedklippt. Vilket gör att jag, i det här fallet, låter extremt efterbliven på flera ställen.

Igår hade jag och Ylva schlagermys i denna lilla etta vid Mariatorget. Rosa bubblor, rosa godis och en rosa tröja - och så nio telefonröster på min älskade Thorsten Flinck. Grät lite mot Ylvas hals av lycka att han gick vidare. Grät sedan lite extra för att det innebar att min älskade banan åkte ut. Har extremt höga förhoppningar på att Sean Banan kommer till efterfesten i Globen i alla fall. Extremt höga, sa jag!

Jag fick precis ett extremt trevligt mail från SVT! En presshandbok för finalveckan med information om repetitionstider, presskonferenser och hur man OSA:r till välkomst- och efterfesten! Jag kommer att befinna mig på plats i Globen torsdag, fredag och lördag som reporter och skribent för Poplight. Dessutom har jag en extra biljett till finalen, eftersom jag pga mitt arbete i urvalsjuryn förra året kommer att få sitta med mina juryvänner! Så, jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska sitta i arenan eller pressrummet under själva sändningen. Båda seems spännande!

Plus att jag är så lycklig att jag halvdör på kuppen över att jag ska få träffa Thorsten i Globen. Kanske får jag intervjua honom (Ha! Jag tänker göra allt i min makt och mer därtill för att få det). Kanske kommer jag dö och bara önska honom lycka till eller något. Men jag ska byta ett par ord med honom at least! 

Nu: läsa handboken och sen tvätta rosa kläder. Det vankas en fabulös vecka. 

Vad i hela världen är det som hänt? VILKA ÄR NI OCH SNÄLLA STANNA!

Nu blir det schlager med rosa bubbel, fina vänner och så en massa röstande på Thorsten.

Ikväll är det dags för Andra chansen i Melodifestivalen 2012. Det sista stoppet före finalen i Sveriges största golfboll hålls i Nyköping och i startfältet hittar vi både pudelrockare, bananer och Thorsten Flinck. Recens har lyssnat på bidragen, satt betyg – och tippat kvällens vinnare.
Betyg 0-5. 

Jag rangordnar alla årets bidrag på bästa Schlagerprofilerna-manér! Omdömen om topp tio samt de tre som hamnade i botten. Gör er egen lista i kommentarsfältet! Kanske topp fem, kanske botten fem, kanske rangordna alla låtarna som jag? Feel free att dela med dig till mig!



1. Jag reser mig igen - Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern